Förkylningen blir sakta bättre men hostan sitter envist i, nu orkar jag inte vara sjuk längre. 

Nackdelen med att bara ta det lugnt och ligga hemma är att jag då får massa tid över till att läsa cancer-bloggar. Ända sedan Eddie fick sin diagnos så har jag haft en stort behov av att läsa om andra i samma situation som oss. Unga småbarnsföräldrar med svåra cancerdiagnoser själva eller vars man/fru är sjuk. Starka, ärliga, positiva kämpar som slåss för sina liv mot denna hemska sjukdom, deras livs största kamp. Så när jag hittar en ny sådan blogg så läser jag den från "pärm till pärm", gråter, känner igen deras känslor och tankar, förundras över deras styrka och känner hopp om att vi människor klarar även det värsta tänkbara. Tyvärr slutar de flesta bloggarna på samma sätt, spridd cancer har inte så många olika utvägar. 

När jag läser dessa bloggar så känner jag mig lite mindre ensam men samtidigt arg över hur cancern skördar liv, lämnar kvar sörjande och barn som får växa upp utan sin förälder. Livet är orättvist!