Beskedet vi anade men inte ville ha
Publicerat den

För ganska precis 2 år sedan (maj 2013) så fick vi beskedet att Eddie har cancer, en aggressiv och långt gången tjocktarmscancer med spridning till lever och lymfkörtlar. Obotlig och med en i bästa fall medellivslängd på ca 2-3 år. Ta vara på den tid ni har kvar var de ord som läkaren då skickade hem oss med.

Som nygifta och nyblivna småbarnsföräldrar med hela livet framför oss så var detta som att köra ett rusande tåg rätt in i en vägg och rullgardinen drogs ner. Tiden som följde därefter var mörk och tung, det enda som höll mig på benen var en nyfödd Elsa som dessbättre inte förstod läget och krävde sin uppmärksamhet och tid. Utan henne vet jag inte vart jag hade varit idag, älskade barn!

Nu två år senare (maj 2015) efter två mycket tunga år så var vi tillbaka där det hela började. Efter en operation (pga återfall med 5-6 st tumörer i levern) för några veckor sedan och en efterföljande röntgen så har vi kallats till onkologavdelningen för möte med läkaren som vi inte träffat sedan i februari då Eddie var färdigbehandlad. Magkänslan var inte bra och den skulle strax bekräftas vara rätt. Läkaren informerar oss att cancern är tillbaka och dessutom mycket aggressiv och snabbt växande. På bara några veckor så har flera nya tumörer börjat växa i levern och de prickar man tidigare sett på lungorna har växt och nu bekräftats vara tumörer. Kirurgerna kan inget mer göra och cancern är åter obotlig. 

Fram tills nu har det hela tiden funnits mer eller mindre hopp om tillfrisknande men med detta besked så blev det så konkret och definitivt på något vis. En tung trötthet tog över min kropp i samband med läkarbesöket och den vägrar släppa.








NAMN
 

MAIL


URL





Spara?