Efter ett halvårs förberedelse så kom då äntligen det stora ögonblicket. Det var en nervös brud och brudgum som ställde sig utanför kyrkans portar och vändade på att det skulle öppnas. När vi sedan gick upp för altargången och såg alla fina, uppklädda släktingar och vänner så var det en sådan lycka som strömmade genom kroppen. Varenda minut av förberedelse och planering var väl värt detta ögonblick. När solisten sedan sjöng första orden i sången "Som en saga" var det många som fick kämpa med att hålla tårarna tillbaka, inklusive mig själv. Men störst av allt var att få säga "Ja" till min älskade man som stod där och strålade framför mig, Ja till att dela mitt liv med honom i nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Det är stora ord med stor mening men inget har någonsin känts så rätt. Cermonin gick över aldeles för fort och efter det kunde vi ta emot alla glada lyckönskningar utanför kyrkan.

Nu kunde vi slappna av och bara njuta av resten av kvällen och allt den hade att erbjuda med skojigheter, god mat och dans ända tills solen gick upp igen nästa dag.