Är det något jag lärt mig under dessa två år av sjukdom så är det att leva i nuet. Framtiden finns inte längre så då finns bara nuet kvar. Med den vetskapen och med lite kunskap om sjukdomen så vet jag att Eddie mår okej idag och kommer antagligen må okej imorgon, resten av veckan och antagligen nästa vecka också. Vad som händer därefter får vi ta när vi kommer dit. 

Börjar jag tänka för långt fram och vad som komma skall så går det knappt att andas. Förstår inte hur jag ska överleva detta! Tillåter mig ibland att tänka på det men sedan får tankarna stuvas undan och ge plats för här och nu och då går det lite lättare. Kommer inget gott ur att grubbla på saker som ännu inte hänt. 

Så svaret på hur man går vidare är att vi lever på som vanligt så länge allt är som vanligt. När det förändras så anpassar vi oss till det nya vanliga. Vi fortsätter därför att jobba på, träna, hämta och lämna på dagis, laga mat, städa och träffa nära och kära. Precis som alla andra gör fast med lite annat i vårt bagage.